Dåraktig längtan som hånar begäran för rättfärdighet. Den oskäliga jämlikheten, ett vidunder, som befläckar och utplåner det förflutna. Godtycket och villfarelser som regerar den älskliga mänskliheten gentemot sin egen undergång. Den enda hebrén som skulle ha kunnat frälsa jorden omkom för tidigt därför att han hade monterat ett längtan efter döden och på det sättet svek han hans egna anhängare och gav han upp sig till lurendrejare.
"Sannerligen, allt för tidigt dog denne hebré, som predikarna av den långsamma döden dyrkar: och för många blev det sedan dess ödesdigert att han dog för tidigt.
Ännu kände han bara tårar och hebréers svårmod, och de godas och rättfärdigas hat, - hebrén Jesus: då hemsöktes han av längtan efter döden.
Om han bara hade stannat i öknen och fjärran från de goda och rättfärdiga! Kanske hade han lärt sig att leva och älska jorden - och därtill skrattet!"(Om den fria döden.)

Sannerligen, Nietzsche uppmanar oss att göra rätt - även i döden. Under samtiden, tiden som täcker nu och täckte då de förflutna tiderna, mänskligheten har blivit sneddriven av den äldre vise mannen, en svärmare och en dygdens predikare:
"Denne vise man med sina fyrtio tankar är för mig en narr: men jag tror att han är duktig på att sova.
Lycklig redan den som bor i närheten av denne vise! En sådan sömn smittar, även genom en tjock vägg smittar den.
En förtrollning sitter till och med i hans lärostol. Och ynglingarna satt inte förgäves framför dygdens predikare.
Hans vishet lyder: vaka, för att sova gott. Och sannerligen, hade livet ingen mening och jag tvangs välja en avsaknad av mening, så vore också för mig denna meningslöshet att föredra."(Om dygdens lärostolar.)

Nietzsche ifrågasätter de föregångna tiderna och dess sanningar. Han förespråkar älskan åt jorden och dess sanningar. Han förkunnar oss redlighet, vishet, kunskap och vördandet av oss själva. Han vill utplåna villfarelser bort bland människor. Han vill att människor ska övervinna sig utöver sig själva. Förtvivelse och misstro ska bort och den starka anden ersätter de gamla dygder och mänskliga egenskaper för att man någon dag skulle kunna omvandla sig till övermänniskan.
"Tro mig, mina bröder! Det var kroppen, som förtvivlade om kroppen, - med den förblindade andens fingrar trevade den på de yttersta väggarna.
Tro mig, mina bröder! Det var kroppen, som förtvivlade om jorden, - den hörde Varats buk tala till sig.
Och då den med huvudet ta sig genom de yttersta väggarna, och inte enbart med huvudet, - över till >den andra världen<.
Men >den andra världen< är väl förborgad för människorna, denna dehumaniserade, omänskliga värld, som är ett himmelskt Intet; och Varats buk talar inte alls till människorna, det skulle i så fall vara som människa.
Sannerligen, allt Vara är svårt att bevisa och svårt att bringa till tals. Säg mig, ni bröder, är inte det underligaste av ting ännu det som är bäst bevisat?
...
Allt redligare lär det sig tala, jaget: och ju mer det lär, desto mer finner det ord för lovprisning av kropp och jord." (Om de eftervärldsliga.)

Och som sagd:
"Med dessa predikare av jämlikheten vill jag inte blandas samman och förväxlas. Ty så talar rättvisan till mig: >människorna är inte jämlika.<
Och det ska inte heller bli det! Vad skulle min kärlek till övermänniskan vara, om jag talade annorlunda?"
Människorna är inte jämlika.

Om tarantlarna.

"Se, detta är tarantelns håla! Vill du se den själv? Här hänger dess nät: rör vid det så att det darrar.
Där kommer den villigt: välkommen, tarantel! Svart sitter på din rygg din triangel och symbol; och jag vet också vad som sitter i din själ.
Händ sitter i din själ: där du biter, där växer svart skorv: ditt gift får själen att virvla hämnd!
Så talar jag till er i en liknelse, ni som får själarna att virvla, ni predikare av jämliketen! Tarantlar är ni för mig och förstucket hämndlystna!
Men jag ska nu föra fram era gömställen i ljuset: därför skrattar jag er rakt upp i ansiktet mitt skrat från höjden.
Därför sliter jag i era nät, för att er vrede ska locka er ur era lögnhålor, och er hämnd må hoppa fram bakom ert ord >rättvisa<.
Ty att människan ska befrias från hämnden: det är för mig bron till den högsta förhoppningen och en regnbåge efter långa oväder.
Men tarantlarna vill förvisso något annat. >Att världen bli full av vår hämnds oväder, just det kallar vi rättvisa< - så talar de med varandra.
>Vi ska utöva hämnd och skymfa alla vars likar vi inte är< - så lovar tarantelhjärtana sig själva.
>Och "vilja till jämlikhet" - just det ska framdeles bli namnet för dygd; och mot allt som har makt vill vi upphäva vårt skrik!<
Ni jämlikhetens predikare, vanmaktens tyrannvansinne skriker på det sättet ur efter >jämlikhet<; era hemligaste tyrannlustar förkläder sig så i ord av dygd!
Förgrämd högfärd, återhållen avund, kanske era fäders högfärd och avund: det bryter fram ur er som flamma och hämndens vansinne.
Vad fadern förteg, det kommer till tals hos sonen; och ofta fann jag sonen vara faderns avslöjade hemlighet.
De liknar de entusiasmerade; men det är inte hjärtat som entusiasmerar dem, - utan hämnden. Och när de blir subtila och kalla är det inte anden utan avunden som gör dem subtila och kalla.
Deras avundsjuka för dem även i på tänkarnas stigar, och detta är kännetecknet på deras avundsjuka - de går alltid för långt: så att deras trötthet till sist rentav måste lägga sig i snön och sova.
Ur all deras klagar ljuder hämnd, i varje lovprisande finns ett tillfogande av skada; och vara domare tycks dem vara en salighet.
Men så råder jag er, mina vänner : misstro alla i vilka driften att straffa är mäktig!
Det är folk av dålig sort och härkomst: ur deras ansikten tittar bödeln och blodhunden fram.
Misstro alla dem som talar mycket om sin rättvisa! Sannerligen, i deras släjar fattas inte bara honung.
Och när de kallar sig själva för >de goda och rättfärdiga<, så glöm inte, att inget annat fattas dem för att vara fariséer än - makt!
Mina vänner, jag vill inte blandas samman och förväxlas med andra.
Det finns sådana som predikar min lära om livet: och samtidigt är de tarantlar och predikare av jämlikhet.
Att de talar om viljan till livet, fastän de sitter i sina hålor, dessa giftspindlar, och bortvända från livet: det gör de för att de vill tillfoga skada.
De vill skada dem, som nu har makten: ty bland dessa är fortfarande predikan om döden mest hemmastadd.
Vore det på annat sätt skulle tarantlarna lära annorlunda; och just det var tidigare de bästa världsförtalarna och kättebrännarna.
Med dessa predikare av jämlikheten vill jag inte blandas samman och förväxlas. Ty så talar rättvisan till mig: >människorna är inte jämlika.<
Och det ska inte heller bli det! Vad skulle min kärlek till övermänniskan vara, om jag talade annorlunda?
På tusen broar och spångar ska de sträva mot framtiden, och ständigt mer krig och ojämlikhet ska skilja dem åt: så låter mig min stora kärlek tala.
Under sina fientligheter ska de bli uppfinnare av bilder och vålnader, och med sina bilder och vålnader, ska de ännu kämpa den högsta kampen med varandra!
Gott och ont, och rik och fattig, och hög och låg, och alla namn på värden: de ska vara vapen och klirrande kännetecken på att livet ständigt självt måste övervinna sig!
Livet vill bygga sig upp i höjden med pelare och avsatser: i ett avlägset fjärran vill det skåda och bort mot lycksaliga skönheter, - därför behöver det höjd!
Och eftersom det behöver höjd behöver det avsatser pch motsägelser mellan trappstegen och de uppåtstigande! Livet vill klättra och klättrande övervinna sig.
Och se, mina vänner! Här, där taranteln har sina håla, höjer sig ett gammalt tempels ruiner - betrakta det med upplysta ögon!
Sannerligen, den som här en gång tornade upp sina tankar i sten, han visste lika mycket om allt livs hemlighet som den visaste!
Att kamp och jämlikhet är närvarande även i skönheten, och krig om makt och herravälde: det lär han oss här med den tydligaste liknelse.
Hur valv och bågar här gudomligt bryter sig mot och genom varandra i brottningskamp: hur med ljus och skugga de strävar mot varandra, de gudomligt strävande -
Lå oss också vara fiender så säkert och vackert, mina vänner! Gudomligt vill vi sträva mot varandra! -
Ve! Där bet taranteln, min gamla fiende, mig! Gudomligt säkert och vackert bet hon mig i fingret!
>Straff måste finnas, och rättvisa< - så tänker hon: >inte förgäves ska han här sjunga sången till fiendskapens ära!<
Ja, hpn har hämnats! Och ve! Nu kommer hon att få även min själ att virvla av hämnd!
Men för att jag inte ska virvla, mina vänner, bind fast mig här vid denna pelare! Hellre vill jag vara ett pelarhelgon än en hämndlystnadens virvel!
Sannerligen, Zarathustra är ingen cyklon eller virvelvind; och om han är en dansare, så ska han dock aldrig mer dansa tarantella! -
Så talade Zarathustra."
(Friedrich Nietzsche : Så talade Zarathustra : Översättning av Nikanor Telatologen)