Dåraktig längtan som hånar begäran för rättfärdighet. Den oskäliga jämlikheten, ett vidunder, som befläckar och utplåner det förflutna. Godtycket och villfarelser som regerar den älskliga mänskliheten gentemot sin egen undergång. Den enda hebrén som skulle ha kunnat frälsa jorden omkom för tidigt därför att han hade monterat ett längtan efter döden och på det sättet svek han hans egna anhängare och gav han upp sig till lurendrejare.
"Sannerligen, allt för tidigt dog denne hebré, som predikarna av den långsamma döden dyrkar: och för många blev det sedan dess ödesdigert att han dog för tidigt.
Ännu kände han bara tårar och hebréers svårmod, och de godas och rättfärdigas hat, - hebrén Jesus: då hemsöktes han av längtan efter döden.
Om han bara hade stannat i öknen och fjärran från de goda och rättfärdiga! Kanske hade han lärt sig att leva och älska jorden - och därtill skrattet!"(Om den fria döden.)

Sannerligen, Nietzsche uppmanar oss att göra rätt - även i döden. Under samtiden, tiden som täcker nu och täckte då de förflutna tiderna, mänskligheten har blivit sneddriven av den äldre vise mannen, en svärmare och en dygdens predikare:
"Denne vise man med sina fyrtio tankar är för mig en narr: men jag tror att han är duktig på att sova.
Lycklig redan den som bor i närheten av denne vise! En sådan sömn smittar, även genom en tjock vägg smittar den.
En förtrollning sitter till och med i hans lärostol. Och ynglingarna satt inte förgäves framför dygdens predikare.
Hans vishet lyder: vaka, för att sova gott. Och sannerligen, hade livet ingen mening och jag tvangs välja en avsaknad av mening, så vore också för mig denna meningslöshet att föredra."(Om dygdens lärostolar.)

Nietzsche ifrågasätter de föregångna tiderna och dess sanningar. Han förespråkar älskan åt jorden och dess sanningar. Han förkunnar oss redlighet, vishet, kunskap och vördandet av oss själva. Han vill utplåna villfarelser bort bland människor. Han vill att människor ska övervinna sig utöver sig själva. Förtvivelse och misstro ska bort och den starka anden ersätter de gamla dygder och mänskliga egenskaper för att man någon dag skulle kunna omvandla sig till övermänniskan.
"Tro mig, mina bröder! Det var kroppen, som förtvivlade om kroppen, - med den förblindade andens fingrar trevade den på de yttersta väggarna.
Tro mig, mina bröder! Det var kroppen, som förtvivlade om jorden, - den hörde Varats buk tala till sig.
Och då den med huvudet ta sig genom de yttersta väggarna, och inte enbart med huvudet, - över till >den andra världen<.
Men >den andra världen< är väl förborgad för människorna, denna dehumaniserade, omänskliga värld, som är ett himmelskt Intet; och Varats buk talar inte alls till människorna, det skulle i så fall vara som människa.
Sannerligen, allt Vara är svårt att bevisa och svårt att bringa till tals. Säg mig, ni bröder, är inte det underligaste av ting ännu det som är bäst bevisat?
...
Allt redligare lär det sig tala, jaget: och ju mer det lär, desto mer finner det ord för lovprisning av kropp och jord." (Om de eftervärldsliga.)

Och som sagd:
"Med dessa predikare av jämlikheten vill jag inte blandas samman och förväxlas. Ty så talar rättvisan till mig: >människorna är inte jämlika.<
Och det ska inte heller bli det! Vad skulle min kärlek till övermänniskan vara, om jag talade annorlunda?"
Människorna är inte jämlika.